Är arbetslivet ett sällskapsspel?

Nu har jag publicerat utdrag ur fem intervjuer och en tidningsartikel på bloggen.  Ett genomgående drag är att mycket sker som inte är i linje med ”affären” (som det heter i ny företagsprosa). Enskilda personers maktambitioner är minst lika viktiga som att tjäna pengar, möta kundernas behov och allt det andra vi officiellt får veta att jobbet går ut på.

Vad kan det bero på? Oproffsiga ägare, otydliga mål, dålig uppföljning – – kanske. Människan är relationell, skulle andra säga. I alla sammanhang där människor kommer samman rangordnar vi oss. Och maktspel är ett (fult) sätt att skapa överordning.

Kanske är det så att rädda människor inte samarbetar utan har sin egen överlevnad högst upp på dagordningen? Det är hårt i arbetslivet numera. Den enes bröd kan kräva den andres död.

En äkta maktspelare som jag intervjuade reflekterade så här över maktens lockelse; ”Jag kanske vill sätta avtryck….det ska märkas att jag har levat. Då blir det inte helt meningslöst att dö sedan. Det kräver lite att få makt och sedan behålla den.”

Men om drivkraften är att sätta avtryck skulle ett alternativ kunna vara att jobba för Läkare utan gränser och verkligen göra skillnad för mänskligheten. Det blir något annat än att intrigera på jobbet och försöka sko sig själv på andras bekostnad. Fast mindre individuellt lönande, förstås.

Eller är det helt enkelt så att bakom polityren av verksamhets- och affärsplaner är arbetslivet huvudsakligen ett sällskapsspel?

Bloggen maktspelets grammatik gör nu ett juluppehåll. I vecka 2 nästa år fortsätter vi utforskandet av maktspelet grammatik.

julgran

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *