Att styra bort från känsliga frågor

Ett intressant kapitel i maktspelets grammatik är hur det går till att styra bort från ett känsligt ämne som man inte vill tala om. Det kan till exempel handla om en persons eller grupps privilegier och som skulle kunna äventyras av en öppen diskussion. Tekniken här är att undvika ämnet genom att inte gå i klinch i själva sakfrågan utan istället klaga på hur frågan tas upp.

Ett exempel från media; Michelle Obama höll i maj ett tal på Tuskegee University där hon beskrev sina personliga erfarenheter av att mötas av rasism på grund av sin svarta hudfärg. Hon drabbades sedan av en våg av negativa kommentarer i media typ att det var ”not up-lifting at all” att tala om det här. Att ”she was keeping that silly myth alive” och att hon ”played the race card” och ”was whining” (gnälla).

Hos oss skulle den som inte tyst uthärdar att behandlas nedsättande kunna anklagas för att ”ha satt på sig offerkoftan”. På så sätt kan locket läggas på i kontroversiella frågor för vem vill väl beskrivas som en gnällspik? Eller som en negativist, när det är roligare att säga ja… Men hjälper det oss att få en positiv utveckling?

Dela detta innehåll:

    Vad ska man ha kunskaper om maktspel till?

    Från en som läser min blogg fick jag funderingen att ” det här blir man ju inte direkt gladare av att veta”. Och det är sant. Det är många destruktiva spår som läggs upp här och som inte direkt inger hopp om det ädla i människan.

    Finns överhuvudtaget någon konstruktiv användning av maktspel? En av mina intervjupersoner sa ”när makten är viktigare än produktionen då har vi nog ett döende företag.  Men när lusten att nå resultat tar hjälp av maktspelet fungerar det mer positivt.” Det kan alltså spela roll vad du använder maktspelandet till.

    Det är lika bra att se sanningen i vitögat. Det här förekommer, inte bara i företag utan också i offentlig verksamhet och i föreningar.  En intervjuad kvinnlig HR-chef  sa så här ”maktkamperna finns överallt. Det kommer vi inte ifrån. Män får gärna ryggskott när det blir för mycket. Då ligger de hemma och tänker över de olika dragen i spelet”.

    Min tanke med bloggen är att om du känner till maktspelets grammatik blir det lättare att navigera i systemet. Du får större möjlighet att parera så att du inte blir onödigt hårt drabbad. Kanske kan du till och med räkna ut hur du ska skaffa gehör för en viktig fråga?

     

    Dela detta innehåll:

      En lite elegantare form av utpressning

      Igår såg jag äntligen första avsnittet av House of Cards på Netflix.  Serien är en intressant studie i maktspel med kongressledamoten Francis Underwood som tråcklar sig fram i maktens korridorer i Washington.

      I avsnittet pressar Underwood en annan kongressledamot, Peter Russo, till att bli sitt fullständigt lojala verktyg för att intrigera bort andra personer. Russo har alkoholproblem och Underwood får ut honom från arresten efter ett rattfylleri genom att lova att stödja polischefen i ambitionen att bli borgmästare. Det är tjänster och gentjänster enligt känt mönster. Men nu har alltså Underwood en hållhake på Russo.

      Att använda andras felsteg som press är också en teknik som har kommit fram i mina intervjuer med maktspelare. En ledande företrädare för en stor organisation berättade att han hade kommit på en av de högre cheferna med en väldigt vidlyftig representation. Det var i ett läge där han själv kände sig hotad i sin position av den här chefen. Alltså såg han till att få tag på kvittona från representationen och låsa in dem i sitt kassaskåp. Samtidigt gjorde han klart för personen i fråga att han hade kvittona och skulle använda dem mot honom om han fick anledning till det.

      Elegant utpressning förekommer alltså även här. En slutsats för att inte bli utsatt själv är att alltid vara fullkomligt hederlig och inte lämna blottor för maktspelare att utnyttja.

      Dela detta innehåll:

        Är maktens frågor eviga?

        Machiavellis ”Fursten” har under århundraden både inspirerat och förfärat människor. Den utgavs i Florens 1523 efter att släkten Medici återtagit makten och förvisat Machiavelli från staden. Boken ger råd om hur en furste ska gå till väga för att ta makten och framför allt hur det ska gå till att sedan behålla sin makt.

        Informationskonsulten Martin Melin har i boken ”Machiavelli för vår tid” (Schibstedt Förlagen, 2007) på ett underhållande sätt förtydligat och anpassat Furstens managementteorier så att de passar för vår samtid. Till exempel behöver en modern ledare sällan ta till legosoldater för att lösa inrikespolitiska angelägenheter. I vår samtid, skriver Melin, tar man istället in en konsult (!) och man dödar inte personer utan man avsätter dem.

        Alla vi som gör konsultuppdrag får alltså tänka oss för om vilka furstar vi tjänar… Hur sant är inte det!

        Som furste är ditt viktigaste mål att alltid behålla makten och det innebär att det också är tillåtet med falskt spel och tuffa tag. Det gäller att bli så mäktig att du kan utmanövrera andra. Bygg upp organisationen med folk som du litar på och ha inte personer i nyckelpositioner som är bundna av gamla lojaliteter eller inflytelserika kontakter.  De kan ha orsak att motarbeta dig. Bryt ner gamla strukturer och ersätt dem med nya.

        Känner vi igen Fursten i de genomgripande omorganisationer som omgående ska göras i många företag när det kommer en ny, högre chef? Kan det vara så hädiskt att omorganisationen inte främst handlar om att skapa förutsättningar för bättre ekonomiskt resultat, utan är en fråga om att befästa makt.

         

         

        Dela detta innehåll:

          Skratta åt maktspel på teatern

          En teaterföreställning som handlar om maktspel, gå och se ”En Folkefiende” på Stockholms Stadsteater! Hejdlöst rolig är den också, med hög igenkänningsfaktor.

          Ibsens gamla pjäs är tolkad till nutid. Ramhandlingen är en badhusläkare som kommer på att vattnet i badhuset är förgiftat och farligt för människors hälsa. Det borde vara en enkel sak att agera när sanningen står klar, men problemet är att det blir dyrt att reparera och hotar arbetstillfällen och huspriser i staden.

          Dessutom gör kommunalrådet en prestigeförlust om det visar sig att den snabba affär hon drev igenom för att få badhuset byggt blev en miljökatastrof.

          Nu börjar tricksandet. Kommunalrådet vet hur hon kan sätta press på människor för att tysta frågan. En mutas med ett eftertraktat kulturstipendium och en annan avslöjas påpassligt med sexuella trakasserier. En tredje lockas med nya karriärmöjligheter.

          Kommunalrådet drar sig inte för känslomässiga utspel och tårar. Nu förflyttas frågan från att vara ett giftigt dilemma till att den har tagits upp på fel sätt. Snart står badhusläkaren ensam och ifrågasatt. Nu är han plötsligt inte riktigt klok och har fel i allt.

          Jag har sett sådant här hända på riktigt i arbetslivet. Har du? När det plötsligt blir en avgrund mellan att bevisligen ha rätt och att sedan få rätt. Den som har rätt riskerar till slut att bli en övergiven rättshaverist, precis som en Folkefiende.

          Föreställningen väcker många funderingar. Den vise vet att alla krig inte går att vinna även om de är för en rättvis sak. Men hur snabbt ska man låta sig korrumperas av sin egen plånbok? Och vad händer med den som vägrar släppa taget om en rättvis (men hopplös) sak och som sedan börjar se alla i omgivningen som idioter.

          Föreställningen har fått fina recensioner både i DN och SvD.

           

           

          Dela detta innehåll:

            Vad ger grogrunden?

            När jag har samlat intervjuer och texter har jag undrat över vad som främjar maktspel. Det är mycket konkurrens i arbetslivet numera. Ständiga förändringar och neddragningar gör att många får behov av att visa sig på styva linan för att säkra existensen.

            I en artikel i DN från mars 2013 intervjuas arbetslivsforskaren Annika Härenstam. Rubriken är ”Arbetskamraterna kan ge trygghet och skydd”. Hon menar att i vår samtid med otrygghet i anställningarna tenderar människor att dra sig inom sitt skal och slutar att bygga relationer på jobbet. Man ser bara till sig själv och sitt eget.  Många verkar också i föränderliga och komplexa organisationer som inte främjar beständiga relationer.

            Forskarna har främst funnit de goda arbetsrelationerna i yrken där man har en stark tradition av kollektiv, som bland industriarbetare och i vården. Kollektivet ger trygghet och skydd. I motsats ställs högre tjänstemän. Där finns en stor grupp som istället konkurrerar med varandra. De är individualister, inte kollektivister.

            Kan en bov i dramat vara den växande individualismen? Var och en är sin egen lyckas smed. Vi förmodas inte längre behöva varandra för att få ett bra liv. Hur är det egentligen bland industriarbetare och undersköterskor, finns inte maktspel där?

            Men jag påminner mig ändå att jag har hört talas om glidarna även där. Sällan de mest dugliga och arbetsamma, men kanske de slugaste. Som dock förlorar sin heder i kollektivets ögon på vägen upp, men det kan det kanske vara värt? Om arbetsgemenskap egentligen är förlegat, nu när det gäller att ta för sig…

             

            Dela detta innehåll:

              Är arbetslivet ett sällskapsspel?

              Nu har jag publicerat utdrag ur fem intervjuer och en tidningsartikel på bloggen.  Ett genomgående drag är att mycket sker som inte är i linje med ”affären” (som det heter i ny företagsprosa). Enskilda personers maktambitioner är minst lika viktiga som att tjäna pengar, möta kundernas behov och allt det andra vi officiellt får veta att jobbet går ut på.

              Vad kan det bero på? Oproffsiga ägare, otydliga mål, dålig uppföljning – – kanske. Människan är relationell, skulle andra säga. I alla sammanhang där människor kommer samman rangordnar vi oss. Och maktspel är ett (fult) sätt att skapa överordning.

              Kanske är det så att rädda människor inte samarbetar utan har sin egen överlevnad högst upp på dagordningen? Det är hårt i arbetslivet numera. Den enes bröd kan kräva den andres död.

              En äkta maktspelare som jag intervjuade reflekterade så här över maktens lockelse; ”Jag kanske vill sätta avtryck….det ska märkas att jag har levat. Då blir det inte helt meningslöst att dö sedan. Det kräver lite att få makt och sedan behålla den.”

              Men om drivkraften är att sätta avtryck skulle ett alternativ kunna vara att jobba för Läkare utan gränser och verkligen göra skillnad för mänskligheten. Det blir något annat än att intrigera på jobbet och försöka sko sig själv på andras bekostnad. Fast mindre individuellt lönande, förstås.

              Eller är det helt enkelt så att bakom polityren av verksamhets- och affärsplaner är arbetslivet huvudsakligen ett sällskapsspel?

              Bloggen maktspelets grammatik gör nu ett juluppehåll. I vecka 2 nästa år fortsätter vi utforskandet av maktspelet grammatik.

              julgran

               

               

              Dela detta innehåll: